Hoppas att inte ens döden ska skilja oss åt. Vi kanske aldrig får mötas i det verkliga livet, vem vet det får tiden utvisa. Men så jag känner just nu så finns det ett namn högst upp på min lista. Det finns en person som jag skulle göra allt för. En person som får mig att le och känna att det faktis finns hopp för även lilla Fanny. Det är såna personer som jag lever för. Personer som får mitt ansikte att lysa, som verkligen menar det dem säger. Personen som det handlar om tänker jag inte säga namnet på. Den är min egna lilla skatt. Trots allt så kan jag aldrig rikigt glömma ditt namn, glömma dig. Du förföljer mig överallt. Jag tror att det här är planerat att det är såhär det ska bli. Det hoppas jag innerligt.

Igår så var jag med min bror på stan. Vi satt och väntade på hans tjej som skulle möta oss där, vi satt och pratade lite allmänt. Så kom det förbi två större tjejer och av automatik så säger jag " är jag sådär stor som någon av dem?" Han kollar på mig och säger " som dem där tjejerna där framme menar du?" jag svara ja och då säger han " inte ens i närheten Fanny, jag förstår inte hur du kan tro det, du ser bra ut och du har gått ner och det syns. Du är inte tjock, sluta tro det" det var ett skönt samtal för jag hörde verkligen hur ärligt det var så skönt!