Pausen...

I min ensamhet sitter jag och tänker på allt som finns runt omkring mig. P alla underbara människor som jag faktis har vid min sida. På det yttre syns inget, men inuti så gråter jag. Inuti så mår jag skit mest hela tiden. En ny start, en ny början är vad jag behöver. Vi talade med varndra du vart arg på mig. Det gjorde ont, jag fick inte stanna kvar. Kanske är det ett tecken på att jag ska härifrån, att jag inte ska bo kvar här längre. Men samtidigt så finns det så mycket som får mig att stanna kvar. Jag har en familj och vänner här. Som jag älskar.

Samtalet började med att jag inte har någon lust längre, ingen ork. Att jag ville hoppa av skolan och ta en paus. För en gångs skull i mitt liv göra något som jag vill, och inte göra det bara för att alla andra vill det. Ett samtal som var meningslöst att ha, för jag har ingen chans att få som jag vill ha det. Att veta att nästa månad så kommer inte det gå heller, tar kål på mig. En känsla av ensamhet och avundsjuka mot de människor som har någon vid sin sida. En känsla över bitterhet och ilska att jag inte kunnat fått välja att börja om mitt liv, igen helt och hållet. Dem känslorna vill jag inte känna, dem finns inte där när jag talar med dig, dem finns inte där när jag tänker på dig. Jag skulle behöva ha en lång paus från denna skit, så att jag vet vart jag ska ta vägen. Vad jag vill göra med mitt liv. Just nu så finns det bara en känsla och det är nog den värsta av dem alla.