Idag så blir det en tråkig och deppig blogg, precis som innehavaren av den. Går det att gå runt och le när man ser ut som ett as, när man känner sig som ett missfoster. Alltid finns det någon som är bättre, eller jag ska nog säga ser bättre ut. Dem flesta säger att det bara är något jag har fått för mig, men nej det är det inte alls. Jag ser ut som jag gör och jag vet att det bara är jag som kan göra något åt det. Men det är inte så lätt, för så fort det går bra så kommer någon och säger något som inte alls hjälper till. Att jag förra veckan fick reda på att ni ska vara med på visningen så kände jag att spyorna satt i halsen. Självförtroendet sjönk ännu en nivå. Många kan tro att det är det sista som jag har dåligt, alltså självförtroendet, men för tillfället ligger det på botten av alla sjöar och vägrar att flyta upp till ytan. Med detta så kommer en obehaglig känsla som säger att det kommer aldrig att gå hur du än gör. Innan man går till skolan har gjort sig iordning så mår man så bra man känner sig riktigt snygg, men sen när man väl gått innanför de dörrarna så försvinner det man stått och byggt upp hela morgonen.

Det syns inte på utsidan, eller gör det ? Vem vet och vem fan bryr sig. Kommentaren, " om du mår så jävla dåligt varför gör du inget åt det då?" något bra svar på den frågan finns inte, jag kan bara säga att när jag väl försöker och när jag själv mår bra så hittar alltid någon annan något fel. Hur mycket alla än säger att man ska inte bry sig om vad annat folk säger eller tycker, att det är vad en själv tycker som spelar roll. Så har jag bara en fråga, hur kan man stå och säga så till någon, när man själv bryr sig som en tok om vad andra säger och tycker om kläderna...